Epilepsi har länge varit känt hos hund och finns beskrivet redan 1735, men först 1932 misstänktes sjukdomen vara ärftlig hos hund. Sedan dess har flera studier och olika teorier om den genetiska bakgrunden diskuterats. Hur vanligt förekommande epilepsi är hos hund är osäkert.

Själva ordet epilepsi kommer från grekiskans "epilambanein" som betyder gripa tag i. Namnet syftar på de återkommande anfall, med mer eller mindre påtaliga inslag av medvetslöshet och kramper, som är kännetecknande för sjukdomen.

Epilepsi kan vara en riktigt besvärlig sjukdom. Många hundar behöver livslång medicinering, ibland får de biverkningar av medicinen och en del individer svarar inte alls på behandlingen. Sjukdomen kan vara dödlig om hunden drabbas av status epilepticus, ett tillstånd som kan vara svårt att häva trots akut insatt behandling. Eftersom människor som drabbas av epilepsi inte är medvetna om vad som skett under ett anfall är det heller inte troligt att hundar upplever obehag under själva anfallet.

Epilepsi är ett samlingsnamn på en rad sjukdomar som ger upphov till återkommande anfall. Dessa anfall utgår från storhjärnan och orsakas av en övergående störning i hjärncellernas funktion. Av någon anledning fungerar inte regleringen av storhjärnans nervsignaler, utan den självutlöser nervimpulser med överdrivna urladdningar och den normala hjärnaktiviteten slås ut. Anledningen till detta och exakt vad som sker är inte känt.

Ett flertal patologiska tillstånd i hjärnan kan påverka nervcellerna och ge upphov till krampanfall t ex hjärntumör, hjärnblödning och trauma. Bristande näringstillförsel, syrebrist och toxiska ämnen rubbar hjärncellernas miljö och kan på så sätt utlösa krampanfall.

Det är vanligt att anfallen är lika långa från gång till gång. Anfallen kan delas in i olika faser. Ofta påkallar hunden uppmärksamhet från ägaren strax före anfallet och visar tecken till oro. Detta tillstånd kallas för aura och kan vara från sekunder till dagar. Därefter följer anfallsstadiet iktus, ett kramptillstånd som efter 1-3 minuter övergår i postiktus. Under detta sista stadium är hunden vid medvetande men påverkad av anfallet, och kan vara påverkad från minuter till dagar.

När det finns en känd orsak till anfallen kallas sjukdomen förvärvad eller sekundär epilepsi. Ofta finner man vid denna typ av epilepsi också andra symtom utöver anfallen. Det är emellertid inte ovanligt att man trots en grundlig klinisk undersökning och kanske till och med obduktion inte finner någon förklaring till anfallen. När ingen specifik sjukdomsorsak kan påvisas ställs diagnosen idiopatisk (primär) epilepsi och denna form kan vara ärftligt betingad.

Då det finns många andra orsaker till kramper är det viktigt att med en noggrann undersökning av en duktig veterinär utesluta andra orsaker, innan diagnosen idiopatisk epilepsi ställs. Tecken som tyder på idiopatisk epilepsi är att hunden vid en klinisk undersökning är helt normal och att blodprov, röntgen mm är utan anmärkning.

Vid sekundär epilepsi finns ofta en påvisbar skada i hjärnan. Exempel på skadeorsaker i hjärnan är hjärntumör, hjärninflammation (t.ex. vid valpsjuka), skada efter yttre våld och vattenskalle. Orsaker utanför hjärnan kan vara för låg blodsockernivå, förgiftning, syrebrist vid hjärt- och lungsjukdomar, skador på lever och/eller njurar och vissa ämnesomsättningssjukdomar. Den sekundära epilepsin kallas ibland förvärvad eller symtomatisk epilepsi.